Skräckromantikens landskap
Göteborgs konstmuseum, som i sin tunga monumentalitet är en rätt skräckinjagande byggnad i sig själv, öppnar höstsäsongen med en måleriuställning i skräckromantikens tecken.
Skräckromantikens landskap: Från Marcus Larson till Goth
Med en pedagogisk ambition att påvisa hårdrockens och fantasyns rötter i och talets romantiska bildvärld hoppas man kunna locka en bred skara besökare till museet. Det är verkligen inget ovanligt grepp, men det är väl genomfört med många fina målningar, inlånade och från de egna samlingarna, demokratiskt blandade med klassiska lp-omslag och några av den svenska konstnären Kristian Wåhlins förlagor till skivomslag åt samtida metalband.
Larson kan sägas vara en av dem som förkroppsligar den romantiska konstens ideal. Inte bara med sitt måleri, där temperaturen och känslostyrkan höjts med en uppskruvad gestalning av naturens otyglade krafter och mystik, utan också med ett självförbrännande leverne. Larson gick ju från att vara en kändiskonstnär med höga priser till att utblottad och alkoholiserad sluta sitt liv i London vid 39 års ålder.
Det låter som något Ernst Billgren skulle kunna ta sig för, om han inte redan gjort det. Målningen hör verkligen inte till hans bättre, Larson hade ju en tendens till att slarva både med helheten och detaljerna men visst har den ett dramatiskt anslag som fängslar. I förgrunden en båt med hissat segel och roddare som tycks vara på väg längre in i fjorden, bort från det upplysta husen och människorna där.
Månen är dold bakom en klippa men lyser med ett överjordiskt starkt sken upp den yttre delen av fjorden och det mäktiga vattenfall som syns till höger. Det är en bild så tät och laddad att man mycket väl skulle kunna tänka sig den som en öppningsscen till såväl en fantasyroman som film eller spel. Som många andra av de konstnärer som räknas till romantiken tillhörde han den så kallade Düsseldorfskolan.
“Skräck-romantikens landskap” på Sven-Harrys Konstmuseum
Med ett formspråk där naturen och, alldeles särskilt molnen, ges närmast hallucinatoriska former passar han egentligen bättre på en utställning ägnad att dra trådar mellan romantiken och psykedelian något man lika väl skulle kunna göra som med hårdrocken. Att blanda mer eller mindre klassiska lp-omslag, från talet fram till våra dagar låter sig naturligtvis göras.
Skillnaden ligger främst i att omslagens dramatiska naturscenerier nästan alltid kompletteras med mer eller mindre skräckinjagande gestalter och vidunder. Kristian Wåhlins välgjorda omslag, som här visas i original, åt svenska band som Dissection och Dark Funeral, är mer nedtonade. Med en närmast monokrom färgskala refererar de ibland till konstnärer som John Bauer och Caspar David Friedrich.
Men att Wåhlins omslag, i likhet med det mesta som här visas, är mer suggestivt ödesmättade än trashigt blodiga är lite olyckligt. Den explicita och bokstavligt talat blodiga skräcken har blivit så etablerad i populärkulturen att utställningen idag torde uppfattas som rätt mesig av en härdad hårdrockpublik.
Skräckromantikens landskap: Göteborgs konstmuseum, 2014
Det hade varit fantastiskt om man fått med Peter Bestes genuint skrämmande och samtidigt vackra fotografier av norska black metal-musiker. Bestes porträtt av långhåriga unga män i corpse paint, läder och nitar fotograferade i norska landskap är ju så mycket skräckromantik som man någonsin kan önska.
Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.
Skräckromantikens landskap
Subscribe to this comment feed via RSS. Kommentar Prenumerera Prenumenerad. Dan Backman. Registrera mig. Har du redan ett WordPress. Logga in nu. Laddar in kommentarer …. E-post Obligatorisk Namn Obligatorisk Webbplats.