Varför gör det så ont när jag tänker
Det goda jag vill, det gör jag inte och det onda jag inte vill, det gör jag. Varför blir det så? Många gånger önskar jag att jag hade tänkt till före, istället för efter. Är det så här du vill att det ska bli? Inte det där som jag nu ångrar.
Visst gör det ont
Ofta önskar jag att jag kunde vrida tiden tillbaka. Många känner säkert igen sig i aposteln Paulus ord i Nya testamentet. Jag tror att få människor skulle säga emot mig när jag påstår att nästan ingen verkligen vill göra ont, och att nästan ingen vill någon annan illa. Ändå gör vi andra människor illa. Oftast för att vi inte tänker oss för. Kanske tycker vi ibland också att vi har rätt att göra det vi gör, utan att tänka på konsekvenserna eller på hur våra handlingar faktiskt kan skada både andra och oss själva.
Varför finns ondska? Var kommer den ifrån?
Vad händer i kroppen när du tänker?
Frågorna har upptagit mänskligheten så länge den har existerat. Vi människor har debatterat, analyserat och försökt hitta ondskans ursprung, dess rot. För om vi hittar den kanske vi kan förstå ondskan och därmed kontrollera den? Hålla den i ett stramt koppel och möjligen utrota den?
Men jag tror att den vägen oftast leder in i en återvändsgränd. I alla fall i kampen för godheten. För ondskan är lömsk.
Lyrik: Ja visst gör det ont
Den lurar och bedrar oss och inbillar oss att tro att vi vet och förstår och kan ha makt över den. Precis då lever den som bäst. Ondskan får utrymme när lättja, egoism, förakt och lydnad hindrar oss från att se vår egen inblandning och vårt eget ansvar i det onda som sker. Då hittar den sin plats, sina möjligheter och sin enorma kraft. Jag tror att det finns en annan väg att gå i kampen mot ondskan och för godheten.
Och det är rakt in i sig själv, nära de egna felen, oviljan eller rädslan att se sin egen inblandning.
Gott och ont
Här tror jag att den tunna hinnan mellan ont och gott går att ana; den som visar en gräns som knappt går att se, som ibland glider i en omärklig rörelse rakt igenom våra liv och rör vid historien, nuet och framtiden på samma gång. Jag har ofta tänkt på hur själssår som man inte tar hand om kan bli till skada. Hur icke bearbetad smärta flyttar med oss i våra relationer och aldrig läker av sig självt.
Det som kanske var en smärta, sorg, ilska eller tomhet i oss en gång och som vi inte tog hand om — just det kanske levde vidare i oss och fick utlopp i något vi gjorde som inte blev så bra, som blev dåligt, som blev riktigt illa. Den smärta som inte blir omhändertagen av oss, följer oss tills vi vågar se och ta ansvar för den. På samma sätt kan det bli till läkedom om vi vågar se, ta ansvar för och göra till vårt, just detta som är så svårt: hur jag gör det onda jag inte vill och det goda som jag vill, det gör jag inte.
Det är när vi vågar se våra egna fel, vår inblandning, vår vilsenhet, tillkortakommanden och smärta i ett modigt ansvarstagande, som det goda som jag vill trots allt kan sippra fram mitt i det som inte blev så som vi tänkte eller önskade. När vi vågar se våra fel och brister kan det goda trots allt sippra fram. Made for goodness , säger Ärkebiskop emeritus i Sydafrika, Desmond Tutu om människan, hon är skapad till godhet.